ffffound

otillräcklig är mitt mellannamn. Jag känner mig sviken av mig själv och min omgivning. Tankarna gör sitt. De spelar mig ett spratt och jag vet inte riktigt om jag vill spela med längre. Jag fylls ibland av en sådan stor tomhet att jag apatiskt stirrar och tankarna mest står stilla. Ibland fylls jag av en sådan ångest att jag grips av panik. Jag blir helt paralyserad av känslan och lyder dess minsta vink. Ett snesteg här och en ångestklump där. Även fast mina snesteg är så små och knappt så lite som kröker ett hårstrå på någon, så gör rädslan för att faila sitt. jag märker hur jag drar mig undan i situationer, låter ironin bita sig fast. hur jag gör saker halvdant för att jag inte riktigt vågar hoppa. Det är en växande rädsla, eller om den nått sin pik. rädd för mig själv, för vad andra kan göra med mig. Och det bygger upp en skam för allt jag inte räcker till, för att det finns så mycket jag skulle vilja vara, borde vara, som andra förväntar sig eller vad jag vill att de ska förvänta sig. Jag tar åt mig ord, blickar, känslor med hela hjärtat, för att sedan bli den som inte kan hantera det. Har ingen osynlighetsmantel som harry potter, men det är precis vad jag behöver. Jag måste få försvinna ibland - fast jag vill inte vara den introverta tjejen som blir gråtfärdig så fort någon frågar hur det är. Så är det distansen jag måste hålla? Eller är det tvärtom; att jag måste lära mig att komma närmre? På med ett leende och driv, att bara köra trots att det gör ont och trots att elaka tankar stretar emot. För inte heller vill jag vara den tjejen, som är nöjd.

gamla favoriter. måste fixa bra papper igen och mjuka blyertspennor. det blir fint då.

jens fick ett artistnamn, här är resultatet. nu fattas bara musiken haha.

Ligger hemma och är sjuk. Mitt tidsfördriv är franska 60-70-tals filmer. Har förälskat mig i dem här. Jean-Pierre Léaud är grym.

Se via youtube:

Baisers Volés

jag sprang hela vägen till ditt hus. mina händer var så kalla att jag inte kunde röra dem. jag stod vid din trappa, med snö i skorna och hjärtat som skulle bulta sönder min bröstkorg. nu förstår jag.

jag kommer aldrig bli nöjd. orimliga krav som suger sig fast, för att alltid finnas där och påminna mig om hur allt hänger på just allt. allt som ska vara, bara vara där. ibland tar det stopp, man bryter ihop och tror att inget någonsin kommer att bli bra igen. Då hör man någon viska att allt är okej. Men gång på gång måste man bli påminnd om det. och det har jag vänner som gör, omedvetna om att de gör det. för jag börjar tro att ni känner mig bättre än vad jag känner mig själv. upp och hoppa!

hej. det gör ont. jag vill skrika.

tröja - topshop, skor - Ganni, väska - Yvonne Kone 

VIA ANYWHO

mp3: Memory House - To The Lighthouse

 

mike ryder / girl meets nyc


Sitter och kollar lägenheter i stockholm för tredje kvällen irad och längtar mig bort härifrån. Saknar dig.


mp3: Bon Iver & St. Vincent - Roslyn

Nu är jag jordgubbsblond.

Mp3: Beirut - Venice

Förmodligen den bästa Beirut låten just nu. Helt såld.