ffffound

otillräcklig är mitt mellannamn. Jag känner mig sviken av mig själv och min omgivning. Tankarna gör sitt. De spelar mig ett spratt och jag vet inte riktigt om jag vill spela med längre. Jag fylls ibland av en sådan stor tomhet att jag apatiskt stirrar och tankarna mest står stilla. Ibland fylls jag av en sådan ångest att jag grips av panik. Jag blir helt paralyserad av känslan och lyder dess minsta vink. Ett snesteg här och en ångestklump där. Även fast mina snesteg är så små och knappt så lite som kröker ett hårstrå på någon, så gör rädslan för att faila sitt. jag märker hur jag drar mig undan i situationer, låter ironin bita sig fast. hur jag gör saker halvdant för att jag inte riktigt vågar hoppa. Det är en växande rädsla, eller om den nått sin pik. rädd för mig själv, för vad andra kan göra med mig. Och det bygger upp en skam för allt jag inte räcker till, för att det finns så mycket jag skulle vilja vara, borde vara, som andra förväntar sig eller vad jag vill att de ska förvänta sig. Jag tar åt mig ord, blickar, känslor med hela hjärtat, för att sedan bli den som inte kan hantera det. Har ingen osynlighetsmantel som harry potter, men det är precis vad jag behöver. Jag måste få försvinna ibland - fast jag vill inte vara den introverta tjejen som blir gråtfärdig så fort någon frågar hur det är. Så är det distansen jag måste hålla? Eller är det tvärtom; att jag måste lära mig att komma närmre? På med ett leende och driv, att bara köra trots att det gör ont och trots att elaka tankar stretar emot. För inte heller vill jag vara den tjejen, som är nöjd.