Ibland känns omgivningen större och allvarligare än vad den brukar. Ändå känns rummen mindre och människorna alltmer bekanta. Försöker förtränga händelser och personer som inte förtjänar att få tränga sig in i min hjärna. Vill helst inte ha det så. Jag gör fel, mest enligt mig själv och den här jävla prestationsångesten jag har. Det känns hemskt när vänner ringer mitt i natten och vill ha mitt stöd, men jag sitter i min säng med all kraft i världen för att inte bryta ihop själv, tömd på ord. Det är inte så att jag går omkring och är ledsen, jag är ganska glad av mig, men jag tänker alldeles för mycket, det finns en skillnad. Det var nog allt.

mp3: minitel rose - continue - helst på repeat.