vissa människor får mig att må bra, det är där jag vill vara. men jag vill inte vara beroende av någon överhuvudtaget. helst vill jag vara ensam, slippa frågorna om vad jag ska göra med mitt liv. för jag vet verkligen i n g e n t i n g. och jag känner verkligen att, vad någon annan förväntar sig av livet behöver absolut inte vara någonting som jag måste leva upp till. Fast det är just den pressen och stressen från min omgivning som tar kål på mig. press och stress har jag haft upp till halsen i hela mitt liv. och efter studenten tänkte jag att, shit vad skönt det ska bli att kunna göra som man vill. Men aldrig har jag känt mig så liten och patetisk som andra får mig att känna just nu. och det är tråkigt, för jag har så jävla mycket idéer, men kör fast i allt för att jag får panik typ. det är jobbigt. jag kan ju inte skrika i andras öron att dom borde ge fan i det. inte heller kan jag berätta om hela min livssituation, så att man kanske förstår. fast jag tror att den största besvikelsen kommer från mig själv. och jag saknar så många människor och stunder att det blir oumbärligt ibland. bara en sån sak borde inte tynga ner ens vardag, men ibland verkar det fungera ypperligt i mitt lilla huvud.

 

 

 

När den är som bäst. När man lyssnar på musik som ger gåshud och lite prestationsångest för att vilja vara den som gjorde just den låten. och den. Ensamheten som är sådär trygg, så att man knappt kan kalla det ensamhet. Att sitta på sitt rum och veta att någon finns nära till hands om man bara vill. Att i flera timmar bara ligga i sängen och lyssna, ligga på golvet och måla porträtt eller pina sig igenom gamla, slitna situationer, bara för att. när jag läser vad jag skriver känns inte orden som mina. Jag pratar inte, jag formulerar mig inte. Jag kan inte sätta ord på mina känslor egentligen. Kanske förstår jag inte mig själv, om vad jag vet som är rätt och fel, vad jag verkligen vill och känner. Trodde att det var min illusion om hur livet ska vara. För inte trivs jag. Och inte flyr jag eller stannar. Jag hör inte hemma här och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag väntar på att någon ska stå framför mig med öppna, trygga armar och visa vägen typ. Men kommer det att hända? Kanske, kanske inte. Inte kan jag sitta och vänta på att andra ska få mig att börja leva mitt liv. Måste förstå själv först. Vad fan jag håller på med. Vad gör jag här, varför sitter jag kvar. Varför tar jag gamla vänners skit eller mammas och pappas tysta, omedvetna och rutinmässiga bemötande. Jag vill inte sitta med, för det är alldeles för stilla. Jag måste ut, men samtidigt kan jag inte. Jag är rädd. För alldeles för mycket. Paranoid kanske, en smula. Det är väl det jag menar med att jag inte hör hemma någonstans, om jag hindras. Kanske var det idag, när jag gick ur kön till krogen för att jag verkligen inte vill vara bland folk, knappt sa hejdå och gick hem, som det slog mig. att jag inte orkar. man behöver inte orka. fast det är svårt, när man sviker andra, för att man inte kan formulera sig. haha, det orkar jag väl inte heller. fail. godnatt.