Breaking time, breaking lines
Idag fick jag frågan "Har du aldrig kännt att du är asledsen och arg på samma gång som du är glad och lycklig? Sen så vill man bara stänga in sig i ett mörkt, svalt rum, vira in sig i ett täcke och gråta tills det tar slut med tårar och ansiktet smakar salt?" Jag har inte kunnat sluta tänka på det. På personen, på frågan, på samtalet vi hade. Att byta några meningar med den här personen känns mer än att prata med någon annan i timmar. Det är väl kanske det man behöver. Någon som vet hur man kan komma så nära som möjligt, veta hur någon annan tänker. Det är lyckorus och huvudvärk på en och samma gång.
♥
