Draft: Dec. 23, 2009

jag sprang hela vägen till ditt hus. mina händer var så kalla att jag inte kunde röra dem. jag stod vid din trappa, med snö i skorna och hjärtat som skulle bulta sönder min bröstkorg. nu förstår jag.

jag kommer aldrig bli nöjd. orimliga krav som suger sig fast, för att alltid finnas där och påminna mig om hur allt hänger på just allt. allt som ska vara, bara vara där. ibland tar det stopp, man bryter ihop och tror att inget någonsin kommer att bli bra igen. Då hör man någon viska att allt är okej. Men gång på gång måste man bli påminnd om det. och det har jag vänner som gör, omedvetna om att de gör det. för jag börjar tro att ni känner mig bättre än vad jag känner mig själv. upp och hoppa!

Kommentarer
Postat av: PIA

hur ståre till:)?

2010-01-30 @ 10:49:53
URL: http://pias.blogg.se/
Postat av: Mirre

låt tårarna komma, det känns lättare efteråt, ta det från nån som gråttit sig genom många långa nätter.



Är det meningen att något ska va, så blir det också bli så.

2010-02-03 @ 19:54:37
URL: http://mirelab.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0