vissa människor får mig att må bra, det är där jag vill vara. men jag vill inte vara beroende av någon överhuvudtaget. helst vill jag vara ensam, slippa frågorna om vad jag ska göra med mitt liv. för jag vet verkligen i n g e n t i n g. och jag känner verkligen att, vad någon annan förväntar sig av livet behöver absolut inte vara någonting som jag måste leva upp till. Fast det är just den pressen och stressen från min omgivning som tar kål på mig. press och stress har jag haft upp till halsen i hela mitt liv. och efter studenten tänkte jag att, shit vad skönt det ska bli att kunna göra som man vill. Men aldrig har jag känt mig så liten och patetisk som andra får mig att känna just nu. och det är tråkigt, för jag har så jävla mycket idéer, men kör fast i allt för att jag får panik typ. det är jobbigt. jag kan ju inte skrika i andras öron att dom borde ge fan i det. inte heller kan jag berätta om hela min livssituation, så att man kanske förstår. fast jag tror att den största besvikelsen kommer från mig själv. och jag saknar så många människor och stunder att det blir oumbärligt ibland. bara en sån sak borde inte tynga ner ens vardag, men ibland verkar det fungera ypperligt i mitt lilla huvud.